Ikväll var planen att vi båda skulle miljötränas efter en sommar full av ledighet, vi skulle ner och hoppa en löjligt låg höjd så att det skulle kännas busenkelt och även om man tycker att det borde vart det så var det ändå inte helt busenkelt och det hänger så mycket på den psykiska delen. Kvällens bravader slutade i en rosett och jag vet inte vad jag ska säga om rundorna, jag är verkligen överhuvudtaget inte nöjd med min insats alls. Men så stolt över heddis exemplariska uppförande, han har verkligen mognat nu under den här sommaren, ikväll kändes det som att sitta på en häst med rutin. Han var iskall, var inte alls tittig och stressad som han brukar vara utan kändes precis som på hemmaplan och bara det tycker jag är ett framsteg. Men jag är så jäkla förbannad på mig själv! Varför har jag så svårt för att lita på denna helt fantastiska hoppglada häst som verkligen alltid gör sitt bästa och lite till? Men jag antar att jag får ge det tid, det tar ju ungefär ett år att rida in sig på en häst och eftersom jag inte har ridit heddis så mycket så har vi nog en bit kvar innan vi är ett riktigt team! Men jag ska inte ge upp! För de ska vi bannumej bli, jag vet att min bebis kommer bli en riktig vinnare!